Detta har hänt:På torsdagseftermiddagen åkte undertecknad för att hämta ut lillebror från fritids. Vägen jag måste ta mig fram på är under konstruktion. Den skall bli en väldigt tjusig väg med cykelbana. Men nu är det alltså vägarbete som pågår och man skumpar fram i sakta mak i ca 10 km/h. Man får också snällt stå och vänta ibland, bakom en traktor, för att de från motsatta håll ska få företräde.
Vägen är fri för mig och förväntar mig att de som kommer från andra hållet snällt. ska. vänta. bakom. sin. traktor.
Det gör inte kärringen.
Följaktligen bromsar jag irriterat in. Och följaktligen känner jag en duns bak på bilen. Med en blandning av ilska över dumkärringen och en chock av att jag faktiskt har blivit påkörd bakifrån av en flicka på moped, slänger jag mig ur bilen och undrar hur det gått med tjejen. Hon i sin tur, var förtvivlad över att hon kanske orsakat en buckla på min bil och trodde att jag skulle vara arg på henne. Men jag var ju bara lättad över att inget allvarligt hänt.
När vi konstaterat att allt gått bra, sätter jag mig i bilen och hämtar sonen och åker hem. Lätt skakad faktiskt.
Väl hemma börjar jag leta efter mobilen. Jag ringer upp den med hemtelefonen och signaler går fram. Men inget hörs här hemma. Jag ringer igen och nu går det bara fram två signaler och sedan bryts det och blir tyst. Så tyst.
Det är nu jag inser var mobilen kan vara. Jag tar bilen och åker tillbaka till "brottsplatsen" där jag måste ha tappat den. Med näsan över ratten söker jag med blicken på den sandiga vägen. Och där ligger den. Platt. Nertryckt i vägbanan. Död.
Jag har varit med om min första krock och jag hade alltså hört min mobiltelefon dö.
Vilken surrealistisk dag.
(Foto: Anna. Klicka för att se offret tydligare)***
Vilken härlig lördag! Solen skiner och det blåser friskt. Jag blir glad, för ljuset är viktigt. Inte bara för humöret, utan för bildskapandet. 
.
