Tänk er ett stall fyllt med Golden Retrievers

Lilla E:s (och min) första utställning:



Vi blev ej placerade, men fick en mycket fin bedömning!

*Stolt över E*

Fick jag mersmak?

Jepp.

Jag har blivit "headhuntad"

Det är sant.

Smickrande.

En chef från förr vill att jag jobbar på hans nya ställe.

Vilket är ett steg närmare till att bli fotograf.

Kan det vara räddningen från mitt nuvarande jobb?

Vi får se.

Får förmodligen ha med mig lilla E.

Om ingen är allergisk.

Sjöng på jobbet idag.

//Anna

Förförisk och åtrådd....eller?

Vilken bra lördag det var igår.

Först åkte jag till Lidingö med lilla E för att träffa hennes syster för lek och bus. Fick även hjälp med trimning inför utställningen nästa söndag. Kändes bra att få lite tips och råd från min duktiga uppfödare. Är ju faktiskt lite nervöst för mig att för första gången ställa ut en hund. Men det ska bli kul att se hur det går.

Sedan bar det iväg hemåt för ombyte och lite mer svärta på ögonlocken inför ett efterlängtat biobesök med min fina kompis N. Vi möttes upp utanför Röda Kvarn på Biblioteksgatan, köpte biljetter och satte oss en stund på ett café innan filmen började.

"I hennes skor" heter filmen, och den var helt ok. Fick mitt lystmäte av biosalong, popcorn och foxkolor, något jag tyvärr alltför sällan får uppleva.

Nåväl, efteråt ville vi såklart ta ett glas vin och snacka av oss lite. Vi hamnade på Mera Bar och där beställdes både rött och vitt in, både två och tre gånger. Vi blev förstås snabbt rusiga och fnittriga, ty att beställa in något att äta glömdes helt bort.

Om man inte räknar jordnötterna.

Himla trevligt var det, och visst ville man fortsätta några timmar till... Jag blev t o m sugen på att dansa...

Men man vet när man måste dra, när stället fylls med fjortisar. Eller om de var 20. Vet inte säkert.

När vi skiljts åt, jag och N, gjorde jag något djärvt i mina ögon sett.

C skulle komma och hämta mig, och det rörde sig om ungefär 30 minuters tråkig väntan, om jag inte... helt enkelt testade hur det skulle vara att som ensam kvinna ställa sig i baren och beställa en drink!

Sagt och gjort. Modigt klev jag in på EAST och gick med spelat säkra steg fram till baren. Nästan genast makade två killar på sig för att släppa fram mig och intresserat följa mina förehavanden (fniss).

Jag beställde min favoritdrink (man måste ju passa på), en vodka lime som jag sippade lite på, medan de bägge killarna viskade och sneglade på mig. Riktigt kul faktiskt. Och relativt ofarligt kan jag tycka, eftersom jag visste att jag inom en snar framtid bara kunde gå därifrån och hoppa in i vår bil på Birger Jarlsgatan.

Jag kunde ha spelat mer och verkligen låtsas vara en mystisk, ensam kvinna, som sofistikerat rörde om i sin lilla drink medan hennes beslöjade blick suger tag i någon Jude Law-kopia...

Men inte jag inte.

De bägge männen börjar på knagglig engelska tala till mig, frågar saker som vad jag heter, vad jag jobbar med, om jag har barn...osv.

Och raskt har jag hasplat ur mig att ja, jag heter Anna och jag har två barn (What? Is it true? You really look very young, yadayada...) och att min man alldeles snart kommer att hämta mig.

Så det så.

Magin var över. Och jag drack upp min drink och lämnade baren och de två utomjordingarna, för att lyckligt hoppa in i bilen som C körde.

Konstaterar nöjt att 36-årig tvåbarnsmor, med för många bruna slingor i håret, fortfarande äger attraktionskraft...:)

Ähum, jo... du, det är nåt jag vill säga...

Lilla E kommer in till arbetsrummet, där jag sitter framför datorn.

Hon går fram till mig och sätter sig tätt intill mitt ben. Hennes stora mörka ögon bligar upp mot mina. Jag släpper ner ena handen och hon ger den en blöt puss.

Hennes milda, nästan mänskliga goldenansikte uttrycker starkt att hon vill mig något. Buffar med den kalla, blöta nosen mot min hand.

Jag smeker hennes blonda huvud medan jag förstrött surfar på nätet. Tills jag förstår.

Hon vill kissa.

Jag visar att jag fattar, öppnar dörren, och hon går ensam ut på altanen och ner på gräset. Och kissar.

Stolt. Överväldigad över denna klokhet en hund kan besitta.

*************************************************************************************

By the way. Ingen pingvinfilm i sikte? Anyone? Anyone?

Pingvin efterlyses!

Jag måste bara hitta den igen.

Är det någon som vet vilken jag menar?

En kortfilm om pingviner, där den ena pingvinen drämmer till den andra så att han åker ner i plurret.

Jag såg den på en blogg. Tror det var en kille som hade den.

Jag vred mig av garv.

Men jag tappade bort den sen.

Någon?

Komplimang? Njaee...*tvivlar*

Det fanns en period när jag hoppades att de någongång på systembolaget skulle fråga om leg. Ja, så att jag glädjestrålande kunde räcka fram det och stolt upplysa dem att jag är 30+. Det har inte hänt på flera år nu, så jag har kapitulerat och insett att jag kanske har vuxit till mig och ser lite mognare ut(?). C säger ofta att jag ser välbevarad och ung ut. Gulle honom.

Häromdagen då jag skulle ringa till Friskis & Svettis för att boka en soltid (jag brukar inte sola annars, men nu är det akut, lite färg måste jag få), så frågar kvinnan i luren hur gammal jag är?!

"Eh... Hurså?" Undrar jag...

"Ja, man måste vara över 18 för att få sola."

*ASG* "Jag är 36!!! Låter jag så ung??"

Visst, det har hänt förut i telefonsammanhang.

Säljaren ringer. Jag svarar "Anna".

"Hej, har du mamma eller pappa hemma?"

Hm...Låter det verkligen som om jag är...typ fyra?!


...

Hårfin parkering

Sitter här och avnjuter ett glas vin. Brukar vanligtvis inte göra det på vardagskvällar, då jag har så mycket annat för mig som tar min dyrbara tid. Dessutom brukar det inte vara lov i skolan, vilket det är nu. Det innebär att jag är fri. Fri att bara vara, inte bry mig om att lägga fram kläder åt barnen och allt det andra som hör till inför en skoldag.

Nej, nu tänker jag bara njuta. Ett glas vin under pms, gör mig väldigt soft...ja, väldigt mjuk och len... Säger mysiga saker, (om än konstiga!) och ger mig behagliga tankar...Nice!

Ska passa på att berätta hur det gick med mitt frisörbesök idag.

Hon frågade hur jag ville ha det, och jag sa att intrycket av mig ska vara blond, men du får gärna lägga in några spännande bruna slingor. Samt färga en mörk rödbrun ton på underhåret.

Jag är nu allt utom blond.

Visst, jag höll med om att det blir en mer dämpad och mjuk ton över mig så här på hösten. Men ändå... Var är blondinen?!

Nåväl, jag får väl försöka njuta av brunettperioden ett tag, då fler kommer ta mig på allvar... Jo, jag lovar, det är skillnad. Jag har provat det förr. Folk tror inte längre att man skämtar när man säger nåt allvarligt.

Men fan, är det inte roligare att vara blond ändå?

I parkeringshuset när jag skulle hämta min bil, hade jag väääärldens problem med att backa ut. Jag anade det redan när jag kört in där, precis mellan en betongpelare och en annan bil. Det var typ en millimeter (1 mm!) mellan mig och pelaren.

Jag höll väl på ungefär i en kvart, backade, körde fram, svängde på hjulen, trixade, backade, körde fram igen, låtsades ringa ett samtal, lyssna på en låt, och en massa annat trams. Tur det inte var så ljust, så att man inte kunde se hur jag rodnade.:)

Sedan kom jag på att jag inte var blond längre, och körde kvickt ut från min parkeringsficka utan några skråmor.

...

Sensuell PMS-bitch?

Det är ju verkligen både på gott och ont det här med PMS, tänkte jag idag under mitt arbetspass. Jo, man hinner filosofera en del där jag jobbar, så jag sprang fram och tillbaka till mitt anteckningsblock och skrev alla känslor och tillstånd som jag upplever nu. Och det är sannerligen ett virrvarr.

Förutom då att jag har lätt för att fräsa åt mina närmaste (ber alltid om ursäkt efteråt), blir jag även en mycket känslig person. Mottaglig och djup. Har lätt till tårar... Jag varvar mina utbrott med kramar och värme. Har ett stort behov av beröring. Skulle ge mycket för att under de här dagarna bara få bli omhändertagen, med fotmassage och hårsmek, mmm... Bli nerbäddad under sköna duntäcken, matad med mörk choklad.

Min konstnärliga ådra gör sig också påmind. Det är nu jag med klarhet ser vad jag egentligen mår bäst av att göra, nämligen att arbeta med händerna, typ att måla eller skulptera i lera. Eller förstås fixa med foton i datorn. Och det är nu jag undrar över varför jag gör en massa annat istället.

Idag innan jag gick iväg för att jobba, letade jag kläder som jag kunde känna mig sensuell i. Varför vet jag inte. Troligen hör även det ihop med mitt "tillstånd". Samtidigt som jag kände mig trött och seg, drömde jag mig bort till någon tjusig restaurang i stan, där jag intar en utsökt middag med rött vin, tillsammans med en god väninna. DOCK skall jag undvika sådant utsväveri just nu, eftersom jag under denna period har en tendens att bli både drängfull och kärleksfull! Kan bli jobbigt för den jag dinerar med... *fnissar generat*

På torsdag har jag äntligen en klipptid hos frisören. Kan onekligen bli farligt om jag fortfarande är i pms-fasen. Känner mig dramatisk och vill förändra. Det finns nog ingen risk att jag klipper mig kort. Vill ha kvar mitt långa blonda hår, med inslag av bruna slingor, kanske? Otroligt dramatiskt, ha ha...

Hm... Skall jag prova att bli brunett?

Ord från en galen kvinna

Nej, jag vägrar.

Tänker inte tillåta detta. Ser på mig själv utifrån, på ett märkligt utomkroppsligt sätt, hur jag sitter och bara stirrar tomt framför mig, med fingrarna på tangentbordet... Galenskapen lyser i mina ögon, varvat med sjunkande livsgnista.

Det kryper i mig, klarar inte av små saker som ligger utspridda på bordet. Små lappar som C har lagt ifrån sig, när han rensat fickorna. Tidningar, papper, leksaker, allt måste fort bort ur min åsyn. Ropade på C att han måste komma och hjälpa mig med att sätta upp mina nyinköpta tidskriftshållare i ek (skitsnygga), så att jag kan få undan de magasin som måste läsas, men som absolut inte får störa mitt stora behov av ordning och funktion.

Såg igår hur det började. På jobbet. Först irritation över nåt obetydligt. Sedan förvirring. Jag riktigt kände hur det geggade ihop sig i hjärnan. Men det var ändå då det slog mig.

Det är dags för PMS.

Detta innebär tråkiga beteenden från min sida, som obefogade morrljud, otåliga och sura kommentarer till min familj, hysteriskt städande alternativt grov uppgivenhet över det i mina ögon m y c k et stökiga hemmet.

Nej, jag tänker inte tillåta detta. Att jag inte skriver av mig under den här kaotiska perioden. Kan vara bra för mig att få det nedskrivet. Vad som händer i mig och vad jag säger och gör.

Går till jobbet nu. Allt kan hända. Vi ses, kära dagbok.

Oskyldig?

Lustigt hur min valp verkligen kan ha en min som säger "VA? Vem har gjort det där?" när det ligger en bajshög på golvet.

Och hur hon kastar sig fram med ett "MIN-MIN-MIN-MIN-MIN-MIN, DEN ÄR MIN, JAG TAR DEN" när man tappar en bit mat på golvet.

Vilken drivkraft!

*impad*

Nu ska jag vara allvarlig en stund.

Jag ser det runt omkring mig, jag ser det hos mig.
Vad som är viktigt mellan 30 och 40 år.

Hus och hem-hysteri, statusjakt och ett rasande tempo. Du vill ha det perfekta jobbet. Du vill att ditt hem helst ska platsa i Sköna Hem.

Du får dåligt samvete för att barnen måste vara på dagis/fritids för länge på dagarna, eftersom du måste jobba heltid för att kunna tjäna ihop till en resa eller en 42 tums TV.

Allt medan barnen ska ha så många aktiviteter och så mycket stimulans som möjligt (hemska tanke om de bara skulle sitta hemma efter skolan...)

Och så inser du att lönen inte räcker till, så därför ökar du på lånet igen och igen och igen... Det är ju så billigt att låna...Samtidigt vet du innerst inne, att skrällen kommer att komma. Att du har lånat för mycket.

Vi hinner inte umgås med varandra, som vi egentligen tycker är viktigast.

Det är fan inte roligt att vara 30+!

Ytligt kanske. Men inte på djupet. Det där lugnet som man trots allt strävar efter, får vi en glimt av små korta stunder, eller kanske aldrig, för du måste iväg för att titta på ett nytt köksbord, för om det inte blir utbytt, kan du inte bjuda hem dina vänner på middag.

När jag skriver ner detta inser jag att det kanske inte är så tokigt att jobba halvtid på ett okreativt jobb, att komma hem mitt på eftermiddagen till sitt hus (jag har ett hus!!!), som visserligen har ett fult köksbord, men det går att sitta 6 personer runt.

Det är inte så tokigt att jag kan hämta barnen på bra tider, för att gå hem och ta hand om tvätt (jag har en tvättmaskin!!!) och packa jympaväskor. Att barnen just nu inte har några aktiviteter förutom på lördagar då 9-åringen spelar piano. De vill vara hemma. Och bara vara.

Vad menar jag då med mitt inlägg. Jo, jag är trött på att alltid försöka hänga med i vad som "gäller". Att tycka att det måste vara så jävla SNYGGT hemma innan jag kan bjuda hem vänner.

Jag tror att 50-åringar är lyckligast. Förut sa jag alltid vid 40, då blir allt bra. Men nu har jag alltså förlängt tiden. Kanske att det börjar bli nice vid 47.

Det är sant, jag tror verkligen det. Tänk, när du är 50, då är barnen rätt så stora och självgående. Du tjänar antagligen mer än hyfsat med pengar, du har äntligen landat i dina inredningsdrömmar, du kan sticka till stan och gå på bio eller teater, utan att pussla med barnvakter. Du väljer kanske att gå en kurs i flugfiske eller salsadans, bara för det är det DU vill.

Du är lugn och trygg, klär dig elegant och sensuellt, med en egen stil.

Fast. Om man börjar inse redan nu vid 36, vad som EGENTLIGEN är viktigt, kanske allt detta slår in tidigare...?

*blundar och försöker inse*

Blond och uttråkad

Varför kan alla andra men inte jag?

Är ingen hejare på html, utan har väl mer inriktat mig på själva bildskapandet och den estetiska utformningen när jag får sådana jobb.

Visst har jag försökt lära mig och visst har det varit en kick att klara av att koda i en hemsida. Men alltför sällan får jag tillfälle att friska upp det jag lärt mig, och jag kan erkänna att jag ännu inte fastnat i html-träsket. Inte är väl det så kul?

Den biten får C vara duktig på.

Men han är ju inte hemma och kan visa mig. Därför får min blogg se så här tråkig ut ett tag till. Jag vet inte ens hur man sätter in en bild på mig själv under "about me" *skäms över min okunnighet*.

Skulle faktiskt också vilja ha en bildvisningsfunktion någonstans, men hur fasiken gör man??

Det kan inte ha att göra med att jag är blond och blåögd, eller?

Vägrar tro det.

Jag är uttråkad. Märks det? Det är inte längre särskilt skönt att vara hemma och sjuk. Duntäckena får vara ifred för jag har fått min dos. Nu börjar det krypa i mig av tristess. Det är ju därför som jag sitter här och verkligen skulle vilja kunna förändra min bloggsida. *morr...*

Önskar ibland att jag hade en PK*.

Så kunde jag bara sitta och säga "å den här bilden ska in där... å den där bilden ska tonas in bakom den däringa rubriken"

Samtidigt vill jag påpeka, jag vill fortfarande ha en enkel och ren sida, där texten är det huvudsakliga. Inte en massa plotter runt omkring som stör.

*personlig kodare

//Anna

Hög mysfaktor

Men vad ruggigt det är ute! Värsta halloweenstämningen med mörker, regn och blåst. Och vad mysigt det är inne! Har hängt upp stora glasbubblor med värmeljus i fönstren.

Var tvungen att gå en extra sväng till soptunnan, iklädd regnjacka och stövlar (jag alltså, inte soptunnan) bara för att uppleva synen av ett varmt och inbjudande hem. Kikade in i mitt eget hus. I smyg. Inte ens lilla E fick följa med.

Killarna sitter och gör läxorna efter en kulinarisk middag med köttbullar och spaghetti.

C skulle visst gå en vända på stan för att inhandla lite kläder till sig själv.

Ska bädda ner mig i soffan, tända några fler ljus och äta glass. Är ju sjuk. Då får man det...

Visst är det Desperate Housewives ikväll?

Ensam hemma

Eh... Where is my family?

Eftersom jag inte haft någon bil idag, skulle C hämta barnen hos deras kompisar.

Fast nu är klockan 19.50.

Det räcker med lugn och ro nu. Ni kan komma hem så jag får börja packa jympaväskor igen! Hallå!

Det är helt tyst här hemma.

*här rycks dörren upp. C och 7-åringen stövlar in, lilla E smiter ut, en apotekspåse med medicalmente slängs i min famn, innan C åker för att hämta 9-åringen*

*andas ut*

Ensam skönt men tillsammans bäst...

Duntäckedag

Jag är förkyld och hemma från jobbet.

Inget bra att bli sjuk nu. Skall ju till Hasseludden på lördag och samma dag fast på kvällen, ska vi ju på bada-i-utomhustunne-fest! (Snacka om att jag kommer se ut som ett russin efter den dagen, förresten).

Men jag gör mitt bästa för att kurera mig. Receptet för att tillfriskna snabbt är att sova mycket. Och det har jag ägnat mig åt idag. Jag och ena katten har legat under duntäcket och sussat. Hur skönt som helst.

Blir hemma imorgon också. Dumt att gå för tidigt till jobbet. Duntäcke, here I come!

Tänkte för övrigt att jag skulle vilja fixa till min bloggdesign till något snyggare. Tråkigt att använda en mall som jag gör nu. Men jag ville komma igång med mitt bloggande så fort som möjligt. Då fick denna duga.

Hoppas C har tid att hjälpa mig med kodningen ikväll...

Fick blommor av honom igår. Efter att vi skrikit åt varandra (!). Det händer nästan aldrig i vårt förhållande. Vi är vanligtvis jättemesiga och bråkar typ aldrig. En del säger att det är nyttigt att bråka. Men vi har hållit ihop i 16 år, så jag tycker nog att man klarar sig bra ändå, utan att slänga glas i väggen.

Men fan, vad skönt det var med en urladdning:)

Tänker inte tala om vad det var vi bråkade om... Eller så gör jag det någon annan gång...*försöker vara hemlighetsfull och väcka nyfikenhet*

När jag blir stor

Dialog på väg hem från skolan:

7-åringen: Mamma, jag ska inte bli polis längre när jag blir stor.

Jag: Nähä, vad ska du bli istället då?

7-åringen: Jag ska bli kofångare... eller brandkår.

Vi brukar se till att alltid skriva ner obegripliga och roliga saker som barnen säger. C brukar även spara mina oftast jättekonstiga kommentarer. Saker som ingen någonsin har sagt tidigare, brukar han säga.

Ordspråk, till exempel. Har sällan sagt ett ordspråk helt korrekt. Skulle verkligen hemskt gärna vilja. Gillar ju när andra kläcker ur sig kloka och passande ordspråk.

Den som gräver en grop åt andra får gå över ån efter vatten.

Om man kastar sten i glashus, får man bädda sin egen säng!

Gråt ej över spilld läsk.


Ska nog undvika att verka intellektuell och beläst.

Om att leva farligt

Jag och lilla E gick rakt ut i skogen igår. Helt ljuvligt var det. Satte mig på en mossbeklädd sten och såg på när E lekte.

Sedan kom jag på att det är älgjakt och att jag hade en älg-brun jacka på mig.

Skyndade hemåt.

Nästa gång ska jag ha nånting rosa på mig.

Monsters Inc

Min 9-årige son köpte en fasansfull Halloween-mask idag. Riktigt ryslig. Men vilken dag går man ut och skrämmer slag på grannarna egentligen? Vet att det är den 31:a oktober, men det är ju en måndag? I Sverige är det ju lite luddigt vad som gäller egentligen. Man har ju skiljt (stavas det så?) på Allhelgonahelgen och Halloween. Vilket är bra. Men är det ok att mina monsterkillar går ut och knackar dörr på lördagen innan? Eller kanske rent av på söndagen??

Soft stund

Ganska soft stund jag har den här tiden på dygnet. Hunden är rastad, barnen i skolan, mannen skjutsad till tåget. Nu är det bara jag, min kopp kaffe och min dator (?) Hm... hur kan en datorstund vara så åtråvärd? Skulle ju kunna göra helt andra saker... eller... Näe.

Tänker bara sitta här och läsa några sköna bloggar, surpla kaffe och skriva några egna ord.

Jobbar som sagt inte med det jag önskar jobba med. Men just nu är det faktiskt rätt så nice att börja kl.10.00, åka hem på lunchen för att rasta lilla E, åka tillbaka och jobba i 2 1/2 timme till. Känns som om man faktiskt har ett liv jämte mitt okreativa jobb.

Synd bara att jag inte alltid ser till att njuta av det. Rusar mest omkring och packar jympaväskor känns det som.

Skall bli ändring på det!

Oj, måste kila!

Morgonens insikt, nytt ordspråk

Stelfruset hundbajs är rena fröjden att plocka upp.

Vänta till morgondagen med det du kunde gjort idag.