Ord från en galen kvinna

Nej, jag vägrar.

Tänker inte tillåta detta. Ser på mig själv utifrån, på ett märkligt utomkroppsligt sätt, hur jag sitter och bara stirrar tomt framför mig, med fingrarna på tangentbordet... Galenskapen lyser i mina ögon, varvat med sjunkande livsgnista.

Det kryper i mig, klarar inte av små saker som ligger utspridda på bordet. Små lappar som C har lagt ifrån sig, när han rensat fickorna. Tidningar, papper, leksaker, allt måste fort bort ur min åsyn. Ropade på C att han måste komma och hjälpa mig med att sätta upp mina nyinköpta tidskriftshållare i ek (skitsnygga), så att jag kan få undan de magasin som måste läsas, men som absolut inte får störa mitt stora behov av ordning och funktion.

Såg igår hur det började. På jobbet. Först irritation över nåt obetydligt. Sedan förvirring. Jag riktigt kände hur det geggade ihop sig i hjärnan. Men det var ändå då det slog mig.

Det är dags för PMS.

Detta innebär tråkiga beteenden från min sida, som obefogade morrljud, otåliga och sura kommentarer till min familj, hysteriskt städande alternativt grov uppgivenhet över det i mina ögon m y c k et stökiga hemmet.

Nej, jag tänker inte tillåta detta. Att jag inte skriver av mig under den här kaotiska perioden. Kan vara bra för mig att få det nedskrivet. Vad som händer i mig och vad jag säger och gör.

Går till jobbet nu. Allt kan hända. Vi ses, kära dagbok.