27 oktober 2005

Nu ska jag vara allvarlig en stund.

Jag ser det runt omkring mig, jag ser det hos mig.
Vad som är viktigt mellan 30 och 40 år.

Hus och hem-hysteri, statusjakt och ett rasande tempo. Du vill ha det perfekta jobbet. Du vill att ditt hem helst ska platsa i Sköna Hem.

Du får dåligt samvete för att barnen måste vara på dagis/fritids för länge på dagarna, eftersom du måste jobba heltid för att kunna tjäna ihop till en resa eller en 42 tums TV.

Allt medan barnen ska ha så många aktiviteter och så mycket stimulans som möjligt (hemska tanke om de bara skulle sitta hemma efter skolan...)

Och så inser du att lönen inte räcker till, så därför ökar du på lånet igen och igen och igen... Det är ju så billigt att låna...Samtidigt vet du innerst inne, att skrällen kommer att komma. Att du har lånat för mycket.

Vi hinner inte umgås med varandra, som vi egentligen tycker är viktigast.

Det är fan inte roligt att vara 30+!

Ytligt kanske. Men inte på djupet. Det där lugnet som man trots allt strävar efter, får vi en glimt av små korta stunder, eller kanske aldrig, för du måste iväg för att titta på ett nytt köksbord, för om det inte blir utbytt, kan du inte bjuda hem dina vänner på middag.

När jag skriver ner detta inser jag att det kanske inte är så tokigt att jobba halvtid på ett okreativt jobb, att komma hem mitt på eftermiddagen till sitt hus (jag har ett hus!!!), som visserligen har ett fult köksbord, men det går att sitta 6 personer runt.

Det är inte så tokigt att jag kan hämta barnen på bra tider, för att gå hem och ta hand om tvätt (jag har en tvättmaskin!!!) och packa jympaväskor. Att barnen just nu inte har några aktiviteter förutom på lördagar då 9-åringen spelar piano. De vill vara hemma. Och bara vara.

Vad menar jag då med mitt inlägg. Jo, jag är trött på att alltid försöka hänga med i vad som "gäller". Att tycka att det måste vara så jävla SNYGGT hemma innan jag kan bjuda hem vänner.

Jag tror att 50-åringar är lyckligast. Förut sa jag alltid vid 40, då blir allt bra. Men nu har jag alltså förlängt tiden. Kanske att det börjar bli nice vid 47.

Det är sant, jag tror verkligen det. Tänk, när du är 50, då är barnen rätt så stora och självgående. Du tjänar antagligen mer än hyfsat med pengar, du har äntligen landat i dina inredningsdrömmar, du kan sticka till stan och gå på bio eller teater, utan att pussla med barnvakter. Du väljer kanske att gå en kurs i flugfiske eller salsadans, bara för det är det DU vill.

Du är lugn och trygg, klär dig elegant och sensuellt, med en egen stil.

Fast. Om man börjar inse redan nu vid 36, vad som EGENTLIGEN är viktigt, kanske allt detta slår in tidigare...?

*blundar och försöker inse*

3 kommentarer:

Helena sa...

Så otroligt sant.
Tror många av oss (30+?!) känner att nu får det vara nog. Nog med ängslan och jakt efter att duga. Eller en sån sak som "kvalitetstid". Jo, eller hur...
Klokt skrivet av dig iallafall.
I'll be back.

Anna sa...

Skönt med någon som förstod mitt virriga inlägg :)

Tack för kommentar.

/Anna

Torun sa...

Här en kort kommentar från en som faktiskt nyss passerat 50-strecket (och som upptäckte din finurligt skrivna blogg alldeles nyss, via min favve Husmusens hemsida): Jo, när man kommit upp i åren har man inte lika många krav på sig och ja, mer självgående är definitivt barnen! Mina tonårsdöttrar är 15 resp 17 snart och nu kan man äntligen lämna dem ensamma en helg o hitta på kuliga saker som att fly småstaden till storstaden osv! Skall fortsätta läsa din blogg; den tilltalar mig!