Jag hade gärna börjat detta år med en rivstart här på bloggen, men jag är sjuk. Ligger ner i soffan och kurerar mig. Jag dras inte bara med ont i huvudet och halsen, utan även med hälta!
Det var häromdagen som jag i godan ro stod och samtalade med en hundägare, medan våra hundar roade sig runt omkring oss. Plötsligt fälls jag åt sidan och skriker högt. Jag hade inte sett hur Ester i full karriär tumlat med all sin kraft emot mig. Smällen sker alltså från sidan av knät, så att benen liksom viks i en mycket konstig vinkel. En vinkel man alltså inte är särskilt van vid.
Trodde först att nu är det kört. Att mina börjatränaplaner gått i stöpet. Att kryckor måste användas. Men jag reste mig upp och kunde i allafall halta hemåt.
Och nu känns det liiite bättre när jag går. Så jag antar att det inte är något allvarligt. Men bara så ni vet. Jag är här och läser emellanåt hos er, men är rätt dålig med att kommentera.
But I´ll be back.
***
04 januari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Krya på dig kramar skickar jag här till dig Anna:)
Trist början på nya året. Vi får hoppas på en bättre fortsättning helt enkelt. Krya på dig. Kram
Stackare! Vila upp dig nu så att du kurerar dig. Förresten har väl itne året riktigt börjat ännu...iaf inte mitt ;) Jag tar tag i mitt nya år nästa vecka :) Krya-på-dig-kramar!
Vicke, Snäckan, Malin: Tar tacksamt emot kramarna! Bra idé att börja nya året nästa vecka, Malin. :-)
Så då är det sant!? Ja, det som min sambo säger...att det är farligt med hund;-)
Krya på dig!
Kram Mams
Krya på dig!
Usch då, ingen rolig början på året alls:-( Krya nu på dig, så väntar vi här tills du är tillbaka!
Mams: Ja! Det är hur farligt som helst!!! ;-) Tack!
Linda: Tack! Ska jobba på det.
L8: Snällt av dig att vänta. :-) Kommer snart!
Been there, done that!
Aj, aj, det kan ju gå precis hur illa som helst, du hade kanske tur i oturen trots allt?
Hoppas du snart piggar på dig, vill ju varken att du ska ha ont, eller vara ifrån bloggen alltför länge... :)
Sara: Så du vet? Man måste verkligen vara beredd och parera med benen, och inte stå lugnt och prata så som jag gjorde. Vilken kraft de har, retrievrarna. Ja, jag hade tur, det gör inte så ont längre. *puh*
Skicka en kommentar