Vitaminbrist?

Det finns bättre dagar än denna. Det vet jag. Tur är väl det. Det är bara att acceptera att allt ibland bara känns helt övermäktigt. När kroppen liksom värker av att man har överbelastat sig själv.

Jag har en man. En väldigt bra man, som jag älskar. Snygg, snäll, rolig och en *fantastisk* massör(min egen)! Fast han är även en hårt arbetande man. C (som han heter) är dessutom en mycket hjälpsam och tillmötesgående person, som har svårt att säga nej till folk. Detta ligger honom faktiskt i fatet, då hans mål är att vara hemma så mycket som möjligt med sin familj.

Det är ju en omöjlig ekvation när andra människor drar och sliter i honom. Folk han faktiskt har lovat att hjälpa.

Själv har jag tagit marktjänsten. Vilket inte är konstigt iofs, då jag är hemma mest av oss båda. Detta innebär (som om alla inte redan visste det?) handla, tvätta, diska, städa, läxläsning, packa jympaväskor, klottra almanackan full av aktiviteter som skolan skickat hem på lappar, packa matsäckar, frukt till fruktstunden...

Och det jobbigaste: vara den som alltid tjatar på barnen att de ska borsta tänderna och gå och lägga sig.

Sedan kommer pappa hem och barnen jublar och kastar sig i hans famn. Han är ju den roliga av oss. Fast han är ju inte hemma så mycket förstås.

Idag när jag klagade över ryggont och en enorm trötthet, frågade han om jag hade vitaminbrist...