Ah... En vecka har gått på min semester och först nu börjar jag landa. Förra veckan hade jag en sorts oro i kroppen, eller en stress... Tyckte att fyra veckor var alldeles för kort. Hur skulle jag hinna med att njuta?
Nu har jag en sorts lunk, där jag softar på altanen med en bok, går soliga morgonpromenader med Ester, åker och badar med sönerna. Gör en smarrig potatissallad på gårdagens kokta färskpotatis, tar ett glas vin på kvällskvisten.
Vi vet ännu inte riktigt vad vi ska hitta på under semestern, men vi vet att snart rullar arbetsrumsprojektet igång (jag hyr en golvslip på tisdag!) samt bygget av en veranda!
Vår dröm den här sommaren, är att kunna sitta under tak och äta middag. Just nu har vi det så här, där kastvindarna tar tag i dukar och parasoll... Runt hörnet av huset, bakom lillebror ska det alltså byggas ut. En rejäl yta med tak! Blir detta färdigt i år, ska jag se till att ha en hejdundrandes kräftskiva!
***
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej Svejs!
Det kommer att bli underbart med tak!!
Det är jätteskönt att kunna lämna saker kvar ute även om det kommer en skur, och ibland är det ju varmt och skönt fastän det regnar och då kan man sitta ute:) Vi har inget tak, vi har löst det hela med ett stort segel. Funkar finfint!
Du, jag vill inte snoka, men har Fideli kommit hem?
Anneli: Ja, om man tittar ut nu, så är alla dynor, kuddar, filtar, dukar, som vi glömt ute, genomblött. Suck. Ska bli så skönt med tak. Det är verkligen jättesnyggt med segel som solskydd. Funkar det mot regn också?
Fideli har tyvärr inte kommit tillbaka... :-(
Mitt i natten, ut och börja plocka in grejer vi spritt ut i trädgården. Hade jag missat en regnväderprognos eller?
Segel håller rätt bra mot regn. Det är klart om det regnar oavbrutet i flera dagar börjar det sippra igenom lite, men ett normalregn klarar det. Det jag gillar mest är ljuset som blir under ett vitt segel. Ljust, men behagligt för ögonen.
Usch jag blir så ledsen för din Fideli, jag hade en katt som hette Findus, han försvann och kom aldrig tillbaka. Det jobbigaste var att aldrig få veta vad som hände..
hur länge har hon varit borta nu?
Anneli: Ja, det blir väl en månad nu? Drygt. Du har rätt i att det är jobbigt att inte veta...När kan man sörja liksom? Hoppas ju fortfarande, men börjar inse fakta.
Ja, du.. Jag hoppades nog i dryga halvåret... men jag tror nog att du ska försöka tänka i banorna att hon kanske inte kommer tillbaka, påbörja ett avslut och försöka tänka på att hon inte kommer tillbaka. Låter kanske hårt, men av egen erfarenhet så vet jag att det inte blir bättre av att dra ut på det hela.
Jag hoppas inte jag strör salt i såren nu... Kram på dig!
Anneli: Ingen fara...Du har ju rätt i det du säger. Vi har väl just nu bara en katt och en hund helt enkelt. Hm.
Skicka en kommentar